Livet med ångest

Ångesten bryr sig inte om att saker och ting fungerar och går så bra nu. Den bryr sig inte om att det mesta är så bra. Den bryr sig inte om att jag vågar ta för mig mer av livet än typ någonsin. Den bryr sig inte om att jag vågar sådant som jag aldrig vågat förut. Den bryr sig heller inte om att jag bara vill njuta av allt som faktiskt händer och över allt underbart jag får vara med om.

Ångesten lamslår mig. Den gör det svårt att andas. Ångesten gör mig så trött. Ångesten känns i huden och gör mig känslig och all beröring gör ont eller känns som en stöt. Trycket över bröstet är fruktanavärt och ger mig en konstant känsla av stress och av att vara på helspänn. Ångesten gör så att alla tankarna bara snurrar och jag handlar på första impuls. Ångesten försöker styra mitt liv och ibland lyckas den med det. Ångesten gör mig tvångsmässig och det gör mig så trött. När jag är trött kan jag inte tänka klart och då klarar jag inte av att stå emot ångesten. Det blir ond cirkel. Jag får ångest av att jag har ångest.

Men det bästa är att jag nu vet att det är ångest. Att det inte är jag som är knäpp. Att det är min ångest som gör mig sjuk. Men ångesten känns så verklig. Men nu vet jag att det inte är verklighet även om ångesten försöker få mig att tro att det är det. När jag vet att det inte är verklighet så är det lättare att stå emot den. Nu kan jag oftast skilja på Felicia och på ångesten. Ångesten är inte hela jag längre och det är stort.

Men den här veckan har ångesten styrt mig mycket och jag har inte klarat av att tänka att det inte är verklighet. Tankarna har bara snurrat och jag har inte ens fått vara i fred när jag haft det fint med vänner.

Jag älskar att träna. Men när jag har ångest kan jag inte tänka på något annat än träning och träningsrelaterade saker eller på personer som på något vis är kopplade till eller påminner om träning. Det gör mig så extremt trött och då kan jag inte stå emot ångesten och inte heller planera träningen på ett vis som fungerar för mig. Det blir en ond cirkel.

Jag skäms inte längre över min ångest. Jag ser det som en sjukdom som vilken som helst. En sjukdom som jag behöver lära mig att leva med och hantera precis så som andra behöver lära sig att leva med andra sjukdomar. Jag behöver lära mig att hushålla med min energi på grund av min ångest och andra behöver lära sig det på grund av andra sjukdomar och inget är mer skamfullt än de andra.

Detta är egentligen inget deppigt inlägg. Jag är snarare glad över att jag kan sätta ord på något som också är min verklighet. Något som jag börjat acceptera. Något som jag har börjat kunna hantera. Att jag kan sätta ord på detta betyder att jag kommit en bra bit i min strävan att vara hälsosam inifrån och ut.

Jag var bjuden på fest igår men efter en vecka med ångest tyckte inte min kropp det var en bra idé. Så det fick bli en hemmakväll med melodifestivalen. Tråkigt att jag missade festen men jag är glad att jag lyssnade på kroppen.

Jag var bjuden på fest igår, men efter att ha haft extrem ångest hela veckan så var jag hel slut och jag orkade inget annan än att ligga i soffan. Därför fick det bli en hemmakväll med melodifestivalen. Tråkigt att jag missade festen men jag är glad att jag lyssnade på kroppen.

Selma verkade uppskatta att jag var hemma igår i alla fall.

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer