Jag vågade göra något som hade varit helt otänkbart för ett år sedan!

Förra helgen gjorde jag något som var välidgt stort för mig och något som jag hade varit helt otänkbart för ett år sedan. Att jag för det första frivilligt skulle dansa är bara det helt otänkbart och att jag dessutsom skulle åka själv som ensam i rullstol och dansa med femtion tonåringar är så otänkbart att det inte finns några ord. Jag har nämligt alltid flytt allt som har med dans att göra.

Förra helgen gjorde jag något som var välidgt stort för mig och något som jag hade varit helt otänkbart för ett år sedan. Att jag för det första frivilligt skulle dansa är bara det helt otänkbart och att jag dessutsom skulle åka själv som ensam i rullstol och dansa med femtion tonåringar är så otänkbart att det inte finns några ord. Jag har nämligt alltid flytt allt som har med dans att göra. Men saker och ting kan förändras och ibland kan man bli förvånad över vad man helt plötligt får för intressen. 

I höstas fick jag höra talas om dansskolan Twisted Feet och att de var en danskola för alla. Därför ringde jag dit för att fråga om skolan verkligen var för alla och om även jag som rullstolsburen var välkommen. Jag var helt säker på att personen som svarade skulle komma av sig när jag sa att jag satt i rullstol och säga att det inte går att komma in med stol. Men jag blev förvånad och hon sa att det finns hiss och att jag självklart var välkommen på deras prova på klasser i januari.
Så sedan dess har jag väntat på den här helgen som var nu. Men som alltid är jag väldigt kaxig innan det väl gäller men det brukar gå över när det väl är dags och så var det även den här gången. Jag var inte säker på om jag skulle våga gå själv och därför hade jag hela veckan försökt få med mig någon, men utan resultat.

I lördags när prova på klasserna var så skulle jag egentligen gått ut och dansat med en kompis på kvällen men hon blev sjuk och därför hade jag inga planer för dagen så då bestämde jag mig för att jag ändå skulle åka till Twisted feet. Jag visste att det den dagen var både för tonåringar och vuxna och att det dagen efter bara är för vuxna, men detta störde mig inte och jag tänkte ”äh, skitsamma om jag är äldst”.

 Efter att ha vilat hela dagen satte jag mig i bilen och åkte till dansskolan, jag visste ju att det fanns hiss och jag hade dessutom mejlat dem i veckan igen och sagt att jag sitter i rullstol och vill testa hiphop och då hade de återigen sagt att jag var välkommen.

 Men när jag kommer dit ser jag bara en ingång med trappor, så jag går runt huset och hittar då en annan ingång men den är låst. Som tur är går det precis förbi en tjej och jag ber henne gå in och se om någon kan hjälpa mig. Om jag inte hade haft panik innan så hade jag för ett år sedan fått totalpanik nu och antagligen åkt hem gråtandes. Men det gjorde jag inte den här gången. Jag väntade på att någon skulle komma och snart kom hon som jag hade mejlat med, men hon sa att ingången med hissen var låst på helgen och hon frågade hur vi kunde lösa detta. Jag frågade om de kunde bära mig in vilket det kunde.
Väl inne var det helt proppfullt med bara tonåringar och det var både väldigt trångt och väldigt varmt. Jag var orolig över att jag inte skulle hinna till klassen eftersom det var så trångt och de bad min vänta i ett personalrum. De blev nog ändå lite nervösa över att jag trots allt kom och de sa att de nästa år skulle starta klasser för rullstolsburna och då svarade jag lite frågande ”jaha?” som om det inte hade med mig att göra.

Hiphopen var så populär så när nästan alla var inne salen fick vi vända igen och gå upp till en annan våning där det fanns en större sal. Klassen startade lite sent och jag hann vara med från början.
Vi var säkert sextio personer i en sal där det max brukade vara sjugofem personer och det var väldigt trångt. För att se någon alls så ställde jag mig längt fram och klassen började. Först kände jag mig väldigt kaxig och tyckte att det ju var lite väl enkelt, men snart visade det sig att det bara var uppvärmningen.
Det var svårt att se trots att jag stod längt fram och allt gick väldigt fort, men jag kände ingen en del från Bodyjamen och jag kunde ändå hänga med helt okej ibland. Konstigt nog kände jag mig inte alls stressad utan jag gjorde bara så gott jag kunde och sen var det ingen mer med det. Jag såg mig om i salen för att se hur många som kollade på mig och om det var någon som skrattade eller viskade, men ingen kollade konstigt på mig. Det var som att ingen la mer märke till mig än någon annan och när vi var in delade i tre grupper som skulle turas om att dansa så var det ingen i publiken som kollade mer på mig än på någon annan. Helt galet! Vi höll på i en timma och sista halvtimmen gick väldigt fort eftersom jag då hade slappnat av och vågade köra på fullt ut. Efter klassen var jag både glad, stolt och lättad och jag åkte hem kaxigare betydligt mycket kaxigare än vad jag var innan klassen. 

Jag vet inte om jag kommer börja i någon dansgrupp hos Twisted feet under våren eftersom jag har väldigt fullt upp och min tanke är att jag ska ta det mer lugnt än vad jag gjorde i höstas eftersom det då blev lite för mycket. Men bara det att jag åkte dit själv som enda rullstolsburen och dansade är så stort i sig. Jag som annars är livrädd föra att sticka ut, göra bort mig, bjuda på mig själv och livrädd för vad folk ska tycka om mig gjorde detta idag nästan utan ångest. Det är så stort i sig och det är ett kvitto på att jag har kommit långt.  

Hur jag har kommit in på de där med dans och Bodyjam skriver jag mer om en annan dag!

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer