Jag tänker inte på hur vältränad jag är

I somras sa jag till pappa att jag inte tycker att min funktionsnedsättning begränsar mig fysiskt och att det inte finns någonting som jag inte klarar av som jag skulle vilja klara av. Jag sa att jag inte tycker att saker och ting i min vardag är krångliga eller att min funktionnedsättning tar kraft och energi. För mig är det inte svårt att sköta ett hushåll, göra förlyttningar, hoppa upp och ner i rullstolen, duscha, av och påklädning, handla, hoppa in och ut ur min bil, öppna tunga dörrar, ta mig upp och ner från bussar eller spårvagnar med höga kanter.

I somras sa jag till pappa att jag inte tycker att min funktionsnedsättning begränsar mig fysiskt och att det inte finns någonting som jag inte klarar av som jag skulle vilja klara av. Jag sa att jag inte tycker att saker och ting i min vardag är krångliga eller att min funktionnedsättning tar kraft och energi. För mig är det inte svårt att sköta ett hushåll, göra förlyttningar, hoppa upp och ner i rullstolen, duscha, av och påklädning, handla, hoppa in och ut ur min bil, öppna tunga dörrar, ta mig upp och ner från bussar eller spårvagnar med höga kanter. Jag tycker inte heller att min funktionsnedsättning tar någon extra tid och det har jag aldrig tyckt.

Men när jag berättade detta för pappa så sa han “Men Felicia, förstår inte du hur vältränad du är?” Och nej det gör jag inte… För mig är det jag klarar av en självklarhet och har alltid varit. Jag sitter aldrig still och jag sitter aldrig kvar i min rullstol förutom vid förlyttningar. På gymmet till exempel så hoppar jag alltid upp på en hög barstol i väntan på att ett pass ska börja eller om jag ska prata med någon. Pappa sa också “Men förstår du inte vilken hög skada du har?” Och nej det gör jag inte… Jag tänker inte ofta på att jag faktiskt bara kan avända muskler ovan för naveln, att jag har kass bålstabilitet och att jag bara har mina armar att förflytta mig med och att hålla balansen med och att allt jag klarar av inte är självklarhet med min skada.

Men när jag tänker efter så förstår jag att anledningen till att jag är så självständig är på grund av min träning som jag ägnat mig åt mer eller mindre hela livet men också att jag inte väger särskilt mycket. Tack vare att jag är så vältränad och är ganska liten så kan jag utan problem bo en vecka hos min kompis i Malmö som bor på fjärde våningen utan hiss. Hon tar upp min rullstol och jag hoppar upp för trapporna och jag ser bara de där trapporna som perfekt motion eftersom jag inte brukar hänga på gymmet när jag är hos henne.

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer