Jag säger inte att ingenting är omöjligt men jag säger att vi ofta kan så mycket mer än vad vi tror.

Jag säger inte att jag tycker att livet är en dans på rosor för det tycker jag inte och jag har varit med om många svåra saker i mitt liv. Men jag har aldrig låtit min funktionsnedsättning stoppa mig rent fysiskt från det jag vill göra och det har inte mina föräldrar heller gjort.

Jag säger inte att jag tycker att livet är en dans på rosor för det tycker jag inte och jag har varit med om många svåra saker i mitt liv. Men jag har aldrig låtit min funktionsnedsättning stoppa mig rent fysiskt från det jag vill göra och det har inte mina föräldrar heller gjort. Ihop med min familj åkte jag som barn på många resor till Asien och vi ägnade många jular i Indien och vår sista resa gick till Marocko dit vi bilade (även om inte jag rekommenderar någon att resa med två tonårsdöttrar med bil till Marocko från Sverige). Mina föräldrar bestämde sig tidigt för att det skulle vara en självklarhet för mig att kunna delta i samhället som alla andra och att jag skulle få lika stor chans att utvecklas som min syster och detta har präglat hela min uppväxt. 

Som person har jag alltid varit väldigt aktiv och fysisk och jag har aldrig kunnat sitta still och mamma har berättat att jag som både ettåring och sjuåring hade rutor på magen. Redan som barn hoppade jag själv lätt upp och ner från min rullstol och jag ålade mig snabbt genom lägenheten på golvet med hjälp av mina armar. 

När jag började skolan brukade jag och mina kompisar leka cirkus på något som vi kallade “röda stången”. Det var en sån där stång som man hänger knäveck i och just den här stången hade olika nivåer som man kunde ta sig upp till med hjälp av olika stegar. Jag tog mig  lätt upp i stången och dess olika nivåer och svingade mig runt precis så som mina kompisar gjorde. Och självklart skulle även jag hänga i knävecken, vilket jag såklart inte kunde göra på samma vis som mina vänner, men jag gjorde det genom låsa fast knävecken med hjälp av mina armar. Jag visade mamma detta tricket och hon blev lite förskräckt men hon lät mig ändå fortsätta eftersom hon såg hur kul vi hade det. Lekar som denna var inte ovanliga för mig som barn och det var nog där jag la grunden för min fysiska styrka som jag har idag och som jag dagligen har mycket nytta av.

Tack vare mina föräldrars och min egna inställning så har jag alltid tagit för givet att jag ska få delta på saker som alla andra och jag ger mig inte fören jag får det jag har rätt till.  Det är nog också tack vare den här inställningen som jag också vågar göra sådant som kanske inte alltid är helt självklart att göra när man sitter i stol. Men jag vet att det enda som kan stoppa mig är mitt egna huvud och mina egna tankar om mig själv och jag vet att jag är precis lika värdefull som alla andra och får jag för mig något annat så vet jag egentligen att det inte är sant.

Jag säger inte att ingenting är omöjligt, jag säger bara att vi ofta kan så mycket mer än vad vi tror och att det oftast är våra egna hjärnspöken som sätter stopp för oss.


Inga kommentarer

Stängt för kommentarer