Ett lugn av den “magiska viktgränsen”

Jag har försökt formulera ett inlägg hela veckan men inte fått till det och när jag har försökt så har jag raderat det jag skrivit.

Det har hänt något som jag känner mig väldigt dubbel till och som sätter min identitet på prov. Min identitet som smal, lätt, smidig och vältränad…

Jag har försökt formulera ett inlägg hela veckan men inte fått till det och när jag har försökt så har jag raderat det jag skrivit.

Det har hänt något som jag känner mig väldigt dubbel till och som sätter min identitet på prov. Min identitet som smal, lätt, smidig och vältränad…

Jag har valt att trappa ner min medicin som har haft som biverkning att den höjer min ämnesomsättning. Jag valde att trappa ner den eftersom det känns som att den gjort mer skada än nytta det senaste året, och mitt förnuft säger mig att jag inte kan ha den kvar bara för att få vara smal. Därför har jag nu minskat ner den till hälften och det är en dos som jag haft förut och då kunde jag utan problem vara smal. Men nu har jag på bara två veckor gått upp 2.5 kg och det känns helt galet och så här mycket har jag inte vägt på över tre år. Och det känns som att min träningsidentitet är borta eftersom jag känner mig allt annat än vältränad.

Men det som är så himla konstigt är att jag inte har panik. Eller jo jag har panik eftersom jag känner mig så sjukt begränsad. Allt känns tungt och jobbigt och alla förflyttningar känns som en stor ansträngning och det tär på min identitet som har varit smal, lätt, smidig och vältränad. Jag känner mig så ”handikappad” och det är den värsta känslan jag vet. Jag är så van vid att inte tycka att mina fysiska förutsättningar stoppar mig men det tycker jag nu. Jag undviker förflyttningar eftersom dem är jobbiga och det känns jobbigt att landa med en ”duns” när jag ändå hoppar över till en stol.

Men att saker och ting känns fysiskt jobba är den enda paniken jag har och det är det som gör allt så dubbelt. Jag väger mer än vad jag har gjort på över tre år och det finns inte en chans att jag av egen vilja skulle gå upp till den här vikten. Men på något vis är det som att jag känner igen mig i spegeln igen och det gör mig lugn. Jag känner igen den vuxna Felicia som jag nu ser i spegeln och på något vis känns det lite skönt att inte se alla revben och att inte kunna se magmusklerna som jag har strävat i flera år efter att se. Det känns så konstigt att jag känner så här.

Egentligen är jag inte helt förvånad över mitt lugn. För visste ni att människan har som en ”magiskt vikt gräns”. Vi har en vikt som vår kropp vill väga och när man har kommit upp till den vikten så blir vi lugnare och kan lättare se de andra ser i spegeln, har man den vikten så känner man sig mer smal än när man är smalare och vi får som ett lugn i oss. Jag har vetat detta länge och jag har länge vetat att jag har vägt under denna ”magiska gräns” och att det nog är därför som jag känt mig så stor så fort jag gått upp ett kilo.

Men förutom att jag har gått upp i vikt så har jag känt mig sjuk, klen, hängig och andfått i flera veckor och därför var jag hos läkaren igår och tog prover. Hon tog alla möjliga prover men hon trodde att allt var utsättningssymtom. Hon bekräftade att min viktuppgång antaglien beror på medicinen eftersom de flesta brukar gå ner vikt av den. Hon trodde också att mina andra symtom berodde på utsättningen. Därför kan det hända att när det har lagt sig att jag känner mig både starkare och smidigare igen trots 2 kg + och då kan jag börja jobba med att bygga upp min kropp så att jag smidigt kan hantera den med den här nya vikten.

Jag har under de senaste åren fått många komentarer på att jag ser så stark ut, men egentligen har jag varit svagare än på många år och mindre vältränad och jag inte tränat så lätta pass någonsin förut. Jag har bara varit ganska smal och det har gjort att musklerna synts mycket. Dessutom har jag inte behövt vara stark eftersom jag vägt så lite. Men nu kanske jag faktiskt på riktigt kan jobba på att bygga upp en styrka så att jag på riktigt blir stark.

Egentligen kanske detta var det bästa som kunde hända eftersom jag egentligen vill förespråka hälsa på riktigt. Hälsa inifrån och ut och kanske kan jag upp nå det nu och på så vis kunna inspirera till det.


Den här bilden är från i torsdags och jag ser väl kanske inte jätteklen ut. Men jag har fått en rumpa, bredare höfter och byxorna sitter tajt. Sedan är kanske inte bilden helt rättvisv heller eftersom jag precis innan bilden togs hade kört Bodycombat och dessutom gjort massa chins och ljuset ligger också på ganska bra…

 

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer