Acceptera eller trycka ner oss?

Jag har en tendens att alltid planera mer saker än vad jag har tänkt mig och även fast jag har gjort en plan för vilka aktiviteter jag ska ägna mig åt så spricker det nästan alltid och snart har jag planerat dubbelt så mycket igen.
När min plan ständigt spricker så får jag alltid dåligt samvete och blir arg på mig själv för att jag aldrig lyckas begränsa mig och att hushålla med min energi.
Jag lägger då ner så mycket energi på att vara arg på mig själv för att jag aldrig lyckas begränsa mig och för att jag får svårt att hinna med alla bitar i mitt liv som jag hade velat orka och hinna med.

När jag för det första alltid gör mer än vad jag tänkt mig och när jag dessutom trycker ner mig och lägger ner massa energi på att må dåligt över att jag aldrig kan begränsa mig, så går det åt dubbelt så mycket energi.  
Därför slog det mig igår att jag kanske ska börja acceptera att det är så här jag fungerar. Jag har alltid gjort mycket saker och det är så jag är. Om jag hade accepterat det istället för att trycka ner mig och se det som ett misslyckande så hade det inte gått åt lika mycket energi och jag hade nog blivit gladare. Då hade jag antagligen fått mer energi över och kunna vara gladare över allt jag faktiskt gör och klarar av. För det är ju faktiskt så att det mesta jag gör och tar på mig är väldigt roliga saker.

Men självklart är det en balansgång eftersom kroppen trots allt inte klarar av hur mycket som helst och jag vet att jag reagerar starkt när jag haft väldigt fullt upp i några veckor. Men om jag skulle jobba med att acceptera att det blir så för mig och tänka ”okej, nu har jag gjort väldigt mycket saker igen men det är okej och vad mycket kul jag haft”. Då skulle jag avdramatisera det lite och kanske bli mer glad, lugnare och då lättare kunna tänka att jag nu ska försöka ha en lite lugnare period för att återhämta mig lite.



Jag menar alltså att mycket handlar om hur man förhåller sig till saker och ting och om vi skulle ha ett mindre dömande förhållningssätt mot oss själva och acceptera dem vi är så skulle vi få mer energi över och bli gladare.

Men som sagt vi har inte hur mycket energi som helst och när min energi är slut och det är dags för mig att dra i handbromsen är när jag får symtom som dessa:

Svårt att sova
Svårt att varva ner
konstant känsla av stress
Ångest
osäker och forcerad i sociala sammanhang

Symtom som dessa är inte så ovanliga i mitt liv eftersom jag ändå har en tendens att köra på lite mer än vad jag orkar, men jag är medveten om det nu och jag jobbar för att hitta en bra balans. Men om jag skulle acceptera att det är så här det blir för mig eftersom jag är en aktiv, driven person så skulle nog mina symtom minska och jag skulle ha ett förhållningssätt som skulle göra mig både gladare och lugnare.  

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer