Extreme30

Simply the best!

sites/default/files/image_158.jpg

Hej bloggen.. Måste ventilera!

sites/default/files/image_158.jpg

Hej bloggen.. Måste ventilera!

Jag lever alltid med en lättare dos av ångest, den finns där hela tiden! Ibland märker jag inte ens av den och ibland är det som att den kväver mig till döds. Jag mår inte dåligt av min ångest, men jag är beroende av att alltid styra och kontrollera den. Som en grej jag tänker på varje dag, flera gånger om dagen faktiskt och som jag tänkt på i många många år.. Jag är så-jävla-rädd för att bli ensam, att jag aldrig kommer hitta kärleken eller att kärleken aldrig kommer hitta mig. Jag vet inte vart den ångesten kommer ifrån? Jag får svårt att andas varje gång tanken slår mig och jag får nästan panik. Och DET känns så konstigt, för jag är allt annat än desperat när det gäller män? Jag rör mig nämligen alltid i de kretsar där jag redan i förväg vet helt säkert att jag inte kommer bli kär i någon och att någon inte kommer bli kär i mig. Och när jag väl får det bekräftat så blir jag ändå (?) lika ledsen varje gång.. Mycket inom mig är nog förstört på grund av att jag aldrig blivit älskad av min pappa. Med det, så är jag nog både hungrig på kärlek men också rädd för den. De flesta män som jag hittills träffat har alltid haft svårt för känslor och det är nåt som inte går ihop med mig, för jag är ett hav av känslor! Tänk er att alla som lever är ”levande”, då är jag det också, fast gånger typ tre.. Minst! Jag tänker aldrig nöja mig med mindre, jag ska ha det bästa för att jag är den bästa! Puss 

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer