Det yttre vs. det inre!

Nu när jag är superytlig i en hel månad där allt handlar om mitt yttre så går det inte att undvika tankarna om mitt inre. Man börjar ju analysera. 

 

Jag älskar alla operfekta människor, jag kan titta på dem i evigheter, granska skavankerna och se det vackra i alla. Jag blir nyfiken på deras insidor och målar upp vilka fantastiska egenskaper jag tror att dem har. För de yttre skavankerna bleknar ju ikapp med att insidan växer. 

 

Nu när jag är superytlig i en hel månad där allt handlar om mitt yttre så går det inte att undvika tankarna om mitt inre. Man börjar ju analysera. 

 

Jag älskar alla operfekta människor, jag kan titta på dem i evigheter, granska skavankerna och se det vackra i alla. Jag blir nyfiken på deras insidor och målar upp vilka fantastiska egenskaper jag tror att dem har. För de yttre skavankerna bleknar ju ikapp med att insidan växer. 

 

Men jag då? Jag har aldrig lyckats något vidare i någon relation som jag haft. Har jag inga fantastiska egenskaper som gör att mina skavanker bleknar? Är jag inte härlig, rolig, underbar och fin? Är jag för operfekt för att kunna vara perfekt i någons ögon? JAG vet att jag är härlig, rolig, underbar och fin. Men jag kan inte låta bli att vara livrädd för att bli ensam genom livet, jag är livrädd för att det inte finns någon som kommer gilla allt man får när man är tillsammans med mig. 

 

Blir alldeles gråtig när jag ser hur mycket alla par älskar varandra. De e så fint! Jag vill också älska och bli älskad. 

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer