Ditt Bästa Jag-Toppenform Helt Enkelt

Sommar – det känns otroligt eller?

Idag var verkligen en dag, som ropade …kom ut, ta vara på mig. Jag hörde. En av mina favoritcykelturer är hemifrån på Kungsholmen till Hellasgården, gå av cykeln och ta en runda i spåret och sedan simma tvärs över sjön. Idag var dagen.

Idag var verkligen en dag, som ropade …kom ut, ta vara på mig. Jag hörde. En av mina favoritcykelturer är hemifrån på Kungsholmen till Hellasgården, gå av cykeln och ta en runda i spåret och sedan simma tvärs över sjön. Idag var dagen.

Så underbart det är att sätta sig på cykeln utan stress och bara låta benen pendla på. Utmed Årstaviken, Tantolunden fylld av solande och badande människor. En av de få ställen som jag känner till som tillåter både promenader, cyklande och joggande på samma vägbana. Det gäller helt enkelt att vara omtänksam och försiktig i svängarna. Och det känns som om det fungerar.

Väl framme i Hellas så påminns jag igen om … å livet förändras. Det där underbara omklädnings/bastuhuset är inte där längre. Inget fönster med utsikt över sjön längre. Det känns som en våldtäkt på arkitekturen och stilen med den ombyggnad som skett. Gemytet är borta. Sortimentet i shopen långt bort från hälsa och vitalitet. Attityden hos de som stod bakom disken var inte heller det jag önskar möta på en plats som denna. På min hemsida www.vadenmark.com så har jag skrivit om Hellasgården som mitt paradis för träning…. nja, det har fått sig en törn. Spåren också. De lite mer mjuka springstigarna är försvunna. Mycket större bredare nästintill vägar på 1 mils spåret. Mycket sten, och slitet på sina ställen där mountainbikecyklisterna dragit fram. Skogen är ordentligt gallrad, så civilisationen har trängt sig på. Jag har svårt att känna det där lugnet, där fåglarna hörs och bilarna inte. Det är inte sig likt längre. Känslan av längtan får sig en törn. Denna plats, där jag under många år joggat inkl vinterbadat på nyårsdagen. Där jag försökte lekspringa med mina killar, för att fresta med rörelse på livssmörgåsbordet. Det var verkligen min önskan att de skulle längta efter rörelse…

Nu har jag gått igång för att löpträna inför Lidingöloppet. 15 km och inombords fanns en undran… skulle jag på något konstigt sätt kunna träna upp mig för att kunna klara 3 milen till nästa år. Helklassiker? Det skulle verkligen vara en utmaning. Mitt första test blev Vansbrosimningen  – fredag 1,5 km och söndag 3 km. Simning tänkte jag inte skulle vålla mig några större problem, och det gjorde det inte heller. Det var  bara roligt. Hade någon sagt till mig, när jag gått upp efter 3 km, nu Eva får du simma ett varv till. Då var det möjligt att tänka det.

Men idag… Det var tungt att överhuvudtaget börja jogga. Jag hade sagt till mig att jag skall varva lite gå/jogga och kanske klara att lägga till 5 km slingan när jag var tillbaka vid Hellasgården. Men så blev det inte alls. Mina knän blev fullständigt stumma. Det blev väldigt tungt att komma runt överhuvudtaget. Men jag kände…nej, jag vill runt. Det skall jag. Så det fick bli mycket gå också. Två timmar på 10 km… Det är inte så jag drömmer om 3 milen direkt. Jag tillåt mig att stanna och plocka blåbär..flera händer fulla. Å vad jag njöt av detta. Bären förhållandevis små, men så gott. Men det hjälpte inte mina knän. De blev alltmer stumma och svullna. Fy vad jag ogillar detta.

Och något var det med benen. Det fick jag erfara, när det var dags att simma. Jag vile simma över sjön mot en liten ö, som jag haft som riktmärke många gånger. Början gick väl bra. Men lite kände jag i vänster vad… kunde jag lösa upp det så det inte utvecklas till riktig kramp. Jag försökte låta det vänstra benet bara få liksom hänga med, rotera foten etc… men den krampen växte… båda benen började krampa. Crawla lite istället? Nej det gick inte alls. Då kändes det inte helt bekvämt inombords, för jag hade ju simmat tvårsut över sjön. Jag som simmat så mycket i mina dagar. Just såna där små utflyktssim som kunde bli flera kilometer och jag har inte upplevt detta tidigare. Men det nöp till ordentligt i både vader och lår. Det gick liksom inte att simma med benen alls mot slutet. Då kändes jag mig sårbar. Det fick bli någon slags framåt vänd paddling de sista hundra meterna. Fram till bryggan kom jag en upplevelse rikare dock, och jag kunde ta flaskan med Prolong och en proteinbars. Det kanske var något med inte tillräckligt med näring i musklerna? Kanske.

Det blev i alla fall en go cykeltur hem. I lungt tempo så bara cykelnjöt jag… och dagens önskade upplägg är genomfört. Det känns i knäna, så jag får väl ta det lugnt i morgon… men det är i alla fall så skönt att det är sommar. Om än det är en märklig sådan skriver jag, och tänker bl a på att ett stort isberg kalvade på Grönland och istäcket har smält undan otroligt mycket de senaste 4 dagarna. Mångtusenårig is.  Vad är det för omställningar människan måste göra? Så en smolk i bägaren finns.

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer