Ditt Bästa Jag-Toppenform Helt Enkelt

Ibland är det bara så överraskande.

Känslan av överraskning är kvar. Jag hade ju bestämt mig, att mina resterande kroppsliga plågor till trots, så ville jag i alla fall igenom mina 15 km på Lidingöloppet. Jag tänkte: jag kommer att kunna klara att ta mig runt. Tid? Nej, innan mörkret föll i alla fall och alla gått hem. Ja, lätt överdrivet, det är klart jag önskade, att jag skulle kunna jogga lite. Det blev ungefär 50/50 av jogg och gång. I mina femtåskor. De kändes i alla fall kul.

Känslan av överraskning är kvar. Jag hade ju bestämt mig, att mina resterande kroppsliga plågor till trots, så ville jag i alla fall igenom mina 15 km på Lidingöloppet. Jag tänkte: jag kommer att kunna klara att ta mig runt. Tid? Nej, innan mörkret föll i alla fall och alla gått hem. Ja, lätt överdrivet, det är klart jag önskade, att jag skulle kunna jogga lite. Det blev ungefär 50/50 av jogg och gång. I mina femtåskor. De kändes i alla fall kul.

Men sen! Vilken ny människa jag lärde känna. Jag, som ser mig själv, som en ganska lugn och sansad person. Som har ett tämligen gott sjlävförtroende och självkänsla. Vem mötte jag där i spåret? Jo, en som började bli förbannad, sur och irriterad. Det kom upp ord inom mig, som jag inte tänkt på på länge. Jag kramade om min nya fina vattenflaska hårdare än jag behövde, och fick sån himla lust att bara ”sula” iväg den in i skogen. Jag – var kom det ordet ifrån? Det har jag inte hört sen killarna var tonåringar. Ja, någonstans inom mig fanns det i alla fall på lut, och när frustration och irritationen tilltog, så förstod jag… jag gillar verkligen inte att vara i sista ledet. Men denna gången, nej jag hade inget val , jag bara fick ta det på kroppens villkort och det gick inte fort. 15 km på 2 timmar och 21 min … det är inte fort. De tär inte något som jag – dumt nog – är direkt stolt över. Men långsamt träder en annan känsla in och försöker ta överhanden. Men Eva… känn hur det doftar skog. Det är en underbar höstdag. Varför måste det gå fort? Jo, detta är inte någon njutning. Det är helt ok i vanliga fall att jogga i lagom mak, men inte när kroppen liksom är på tvären.Nåväl i sista backen hade jag sällskap med en annan kvinna, som berättade att hon hade ont i knät. Och så var det en strax före, som jag så ville säga… å ta av dig skorna, för skavsåren på hälarna gjorde ont i mig att titta på. Men han hasade på. Så där var vi handikappsligan.

Var det en bra satsning? Jag var ganska trött må jag säga… efter 15 km? Vad pratar vi om. Jag har ju inte vandrat i öknen vid Afrikas horn utan mat och utan vatten. Nej, allt på plats bara inte fullt ut bäckenet. Uschanemej, vad störd jag var. Rörelse är mitt livselexir tror jag.

Ett varmt bad, när jag väl kom hem och sen rakt till sängs, och där låg jag och dvalade. När jag vaknade nästa dag…. detta är inte sant, men det onda var nästintill borta. Jag hade alltså mått bra av min ansträngning…. ja, jag prövade benet i olika vinklar och det var sant. Det var bättre än på flera veckor. Hm… så många som sa, nej men Eva nu får du lägga av, Vid din ålder skall man inte hålla på så där. Du måste ta det lugnt och vila också. etc etc. Nej, det var ju precis tvärtom. Jag skulle uppenbarligen ligga i lite och lite till… Det var omtumlande. På söndag, vet du vad jag längtade efter? Ett joggingpass. Dock det gick inte att göra för jag var på seminarium, men det var en intressant känsla det också.

Idag – ett spinningpass och sen kiropraktorn igen. Å vad jag gillar, att han höll och  sa …. också före … du grejar nog detta.

Så det gäller att sortera bland alla goda råd, och alla förvirrade handlingsmöjligheter, som uppstår i hjärnan.

Så var det väl den där apan, som vi eminerar från, som fick sitt i alla fall och blev så nöjd.

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer