Motsatsen till träningsstress – välmående?

sites/default/files/839.jpgMin träning har varit mitt allt, mitt liv och min tillflykt. Nu är den inte det längre. För jag kan inte träna som förut. Kroppen orkar inte. Min hjärna har tagit semester på obestämd tid, och jag försöker febrilt få den att fungera normalt igen.

sites/default/files/839.jpgMin träning har varit mitt allt, mitt liv och min tillflykt. Nu är den inte det längre. För jag kan inte träna som förut. Kroppen orkar inte. Min hjärna har tagit semester på obestämd tid, och jag försöker febrilt få den att fungera normalt igen.

Hur hamnade jag här? Svaret är enkelt; Genom att inte lyssna på kroppen. Som ett resultat av det kan jag nästan inte göra någonting. Min kropp försökte få mig att se genom att sova mer än vanligt och inte prestera på varken tävling eller träning. Mitt huvud lämnade mig ingen ro. Jag slutade läsa, kunde inte sitta still och vila valdes hela tiden bort till förmån för städning, något nytt projekt eller ännu ett träningspass. Det beteendet i sig är sjukt.

Jag gillar att ha mycket att göra. Det har alltid gett mig energi och gjort mig glad, och speciellt min träning, men det kan bli för mycket. Jag trodde inte det, men nu vet jag. Det sliter ut mig. Det gör mig utmattad. Varje dag jobbar jag för att vara perfekt. I allt. Även träningen. Därav träningsstressen som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Friidrotten som alltid varit mitt andningshål och min depå av extra energi har tagit mest stryk. Även om jag träningsstressat då och då har det till största delen varit fyllt av glädje. Träningen har fått mig att må bra. Men ofta gick jag ändå och tränade efter jobbet en fredag, lagade mat och städade. Trots att jag jobbat över fyrtio timmar den veckan och redan tränat mellan åtta och tio timmar, trots att jag helst av allt ville köpa hämtmat, en godispåse och somna i soffan framför en film. Trots det gick jag till träningen. Är det någon som tycker att det låter helt normalt och sunt? Sök hjälp nu.

Inget med det är sunt, och ett mönster som måste brytas. Mitt bröts med våld. Allt slutade fungera. Hela jag lade av och jag trodde att jag skulle dö.

Jag vill tillbaka till träningen, jag vill njuta av att jobba, men jag vill inte tillbaka till den person jag var som sprang runt Karlstad som en galen person med målet att göra allt perfekt. Det räcker att göra några saker perfekt. Andra kan vara bra nog, och resten är det helt okej att vara ganska dålig på.

Något sådant strävar jag efter nu. Och min högsta önskan är inte längre att bli snabbare och starkare, jobba mer än nödvändigt eller vara mig själv till lags i allt. Min högsta önskan är att bli frisk. Så frisk att jag kan njuta av att jobba, springa 200 meter på tävling igen och skratta och vara glad.

Om vi kan pressa oss själva till att träna skiten ur oss, borde vi väl också kunna ge oss själva vila? Skapa välmående på riktigt. 

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer