Börja coacha andra och bli en bättre idrottare

 

 

sites/default/files/nellie_0.JPGInom föreningidrotten är det inte helt vanligt att någon i min ålder fortfarande är aktiv och samtidigt är tränare. Förvisso har jag bara en adept, så det går ganska smidigt, men det är mycket tid som ska läggas ner både på min egen träning och på hennes.  


Fram tills för ett och ett halvt år sedan trodde jag inte att rollen som tränare var något för mig. Det var med många förbehåll, och “det här är en engångsföreteelse och jag gör det som en tjänst” som jag tog mig an en då fjortonårig tjej som var duktig på att springa långt.  


Det tog ungefär fem minuter. Sedan var jag fast. Jag hade redan börjat fundera på träningsupplägg och fått lite panik över hur jag som sprang sprint skulle klara av att coacha i medeldistans.  


Oavsett om du tränar på gym, inte tränar alls eller är aktiv i en förening så är ett tränaruppdrag något jag rekommenderar alla att prova på. Här listar jag fem saker jag lärt mig som tränare:
 

  1. Det är minst lika kul att se den du tränar växa och nå mål, som när du själv gör det. Jag blir till exempel mer nervös när min adept ska springa än när jag ska göra det och dubbelt så glad när det går bra.

  2. Du lär dig massor som du kan använda dig av i din egen träning. När du lär ut och coachar tvingas du tänka till kring varför du gör en övning och verkligen lära dig dem.

  3. Det finns alltid något att se fram emot. Om min träning gått dåligt vet jag att det kommer någon som behöver en tränare med bra humör som fokuserar helt på hennes träning. Det gör det så mycket lättare att släppa att jag inte klarade så mycket som jag borde i benböj.

  4. Du får en riktigt fin vän. Ni vet ju själva. När man går igenom sådana saker som backintervaller, cirkelträning eller madrasslöpning tillsammans, ja då blir man liksom vänner för livet.

  5. Att lägga av känns inte riktigt lika skrämmande längre. Många med mig som föreningsidrottat (säkert gymmare också), identifirerar sig med sin idrott och allt som omger den. Vad är jag utan idrotten?, är en fråga jag på allvar ställer mig ofta. Även om jag slutar friidrotta kommer jag fortfarande att vara en del av gemenskapen. Jag kommer fortfarande få känna på adrenalinet, tävlingsnerven och de svettiga träningspassen. Det är ju det jag går dit för.

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer