M.I.L.L.A.mind

Jag var 0.3 sek från döden.

Jag har aldrig varit så nära döden som i morse.

Denna måndagsmorgon var jag och min underbara vän N inbjudna att hålla en gympalektion på en skola. Denna gång var det för 4:orna på skolan och det var ett härligt gäng som kom och dansade. Jag blir alltid så glad. Barn är verkligen störtsköna och trots att lärarna kanske oroar sig lite så visar ALLTID barnen att de är så mycket modigare än vad man tror. Skratt, lek och frågor efter skapade en skön start på veckan.

På vägen hem var det allt annat än mysigt.

Jag kommer på motorvägen, ligger i 110 km i timman. Lyssnar på podd, och är nöjd med starten på morgonen. Rättar till något till höger och missar att en stor vattenpöl breder ut sig i mitt körfält. Sen släpper det totalt. Inte så att bilen lite sugs till sidan som den kan göra utan jag får ett rejält bredställ och är på väg in i mitträcket. Bilen är fortfarande i hög hastighet och jag chockas över hur mycket jag hinner tänka.

Det var ingen bil bakom, ingen tätt framför, jag skulle klara krocken utan att blanda in andra bilar. Sen tänker jag att det här kommer att göra jävligt ont det här, och jag bara hoppas att jag överlever men är inte så säker på det. Kommer det ens vara någon bil kvar?

Samtidigt som att jag vet att jag kommer smälla hårt så håller jag i ratten och släpper pedalerna för att se om jag får något som helst fäste i däcken. Tills sist, precis innan räcket blir ett med bilen så känner jag asfalten suga tag i däcken och returen suger tag i bilen och kastar den åt det andra hållet. Herre jävlar vilken kraft det är!

Här hinner jag också planera min krasch och känner att jag nog har större risk att överleva om jag hamnar i slänten. Voltar jag så är det i alla fall snö och gräs. Med blicken mot andra sidan vägen så försöker jag räta upp bilen igen. Här vet jag faktiskt inte hur det är möjligt men jag lyckas. Det borde inte vara möjligt, svängarna i dessa sladdar är alldeles för stora och hastigheten för hög för att klara av parera på det sättet,  men det hände. Jag körde rakt igen och stirrade framför mig på den nu raka motorvägen.

Det värsta var tanken som slog mig i detta: Nu dör jag, nu är det klart, det är över. Nu dör jag.

Jag var säker på kraschen och jag var säker på att dö eller bli väldigt illa tilltygad. Både hastighet och sladdar var för stora för att klara detta så som jag gjorde. Jag är övertygad om att jag hade änglavakt, på riktigt. Chocken sköljde över mig i vågor och från att varit totalt fokuserad så kände jag hur kramperna av rädsla kramade varenda revben i bröstkorgen. Livet, så skört det är. Och var lite man tänker på det när man bara lever på. 

När jag kom hem kastade jag mig in och kramade mina två små. Pussade dem och berättade hur mycket jag älskar dem. Något jag tjatar om dagligen men denna gången var det med skräck bakom. Livet kan ta slut på en sekund, ett enda ögonblick. Tack gode gud för att detta ögonblick inte var menat att vara mitt. 

Ta hand om er.

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras