En lärdom om hastighet

2017-02-16 19:54

Nu vet jag att det var ett tag sedan nyår, och hela nystarts-hysterin har klingat av vid det här laget. Kanske har den ersatts av den där ”årets längsta månad”-känslan för många, när det riktigt kliar i fingrarna efter att få tourettes-boka en sista minuten till Sydeuropa.

 

Men för mig började året nu i februari. Nytt jobb betyder nya rutiner, nya människor omkring mig och en allmän lust att bara uppgradera allt i mitt liv. Flytta till Stockholm kanske? Skaffa ett långsiktigt träningsmål för en gång skull? Är det inte dags att förnya garderoben? Mer färg och mönster! Det är konstigt hur vi fungerar. Jag har haft all tid i världen under några månader att börja med en massa nya projekt, men inget har hänt. Nu när jag knappt har tid att svara på SMS, när jag känner mig som en disktrasa på morgonen för att jag ännu en natt fått för få timmars sömn, när min sambo får ta hand om allt hushållsarbete för att mina timmar helt enkelt inte räcker till, NU ska jag smida massa nya planer. Tur att 90% av såna här infall inte blir av, hur flängigt hade inte livet varit annars? Jag skyller allt på solen, den trollar med mitt rationella tänkande och väcker liv i mitt alter-ego Äventyraren. Jäkla sol!

 


 

Inte blir min nystarts-hybris mer hanterbar av att min nya arbetsplats är mitt uppe i en omorganisering också. Ett nytt format är under uppbyggnad och hela företaget är därmed jätteöppet för förslag om förbättring och förändring. Jag älskar det!

 

Jag har precis kommit hem från en heldags-konferens med hela kommunikationsteamet. 20 pers? 30? Var det någon som hade fördomar om att komms-människor är livliga, sköna, färgstarka individer med intressanta saker att säga, och med bra verktyg för att kommunicera det de vill säga på ett inspirerande sätt? Rätt! Min hjärna och mitt hjärta är fullproppat! (och magen, vad är grejen med det konstanta flödet av jättegod mat och jättegod fika på konferenser?)

 


 

En av de viktigaste sakerna jag tar med mig från den här dagen är faktiskt inte kommunikationsrelaterat. Vi fick påhälsning från vårt friskvårdsgäng som kom och pratade lite med oss om vardagsstress, och om vardagslugn.

 

Vi fick göra en enkel övning i någonting som jag är allra sämst på, alla kategorier: Att göra saker långsamt. Sitt bekvämt med händerna i knät och rulla tummarna. Runt, runt i riiiiktigt långsam takt. Fokusera bara på tummarna. Vi gjorde det här i ungefär en minut.

 

 

Det som hände var att jag oavsiktligt kände min kropp. Jag hade självklart spanat in fikabordet innan vi gick in till den här föreläsningen och ställt in mig på chokladkakan. Så fort vi kom ut skulle jag roffa åt mig en bit, planerade jag. Men under den här minuten när jag rullade mina tummar långsamt runt varandra kände jag hur magen putade under skjortan. Jag var ju mätt efter lunchen, rent av kände jag mig lite illamående. Jag behövde väl ingen chokladkaka! Var inte ens sugen längre. Det slutade med att jag hämtade en kopp te efter föreläsningen. Bara te. Vad skönt det var att låta kroppen bestämma i ett sånt här sammanhang för en gång skull, inte hjärnan.

 

 

Summan av idag är nr.1: det är viktigt att ta tillvara på den här energibomben som kan växa ur förändring och kreativitet. Nystart ska frodas ur lust, inte ur ett årsskifte. Men lika betydelsefullt, nr.2: när livet går snabbt, kontra med att göra någoting riktigt långsamt. Låt kroppen få prata till punkt så att inte den där gapiga hjärn-kompisen får bestämma allt hela tiden!




Kommentarer