Om att sätta mål och inte klara dem

Jag är en tävlingsmänniska och en otroligt envis sådan. Har jag bestämt mig för en sak som ser jag oftast till att det blir så. Inför Göteborgsvarvet hade jag satt upp ett mål, att springa under 2 timmar. Det klarade jag inte, min sluttid stannade på 2:16:46. De första fyra km gick riktigt bra och jag njöt av folkfesten men precis innan jag skulle upp för Älvsborgsbron började hjärnan tänka det den inte får tänka – hur långt jag hade kvar.

Jag är en tävlingsmänniska och en otroligt envis sådan. Har jag bestämt mig för en sak som ser jag oftast till att det blir så. Inför Göteborgsvarvet hade jag satt upp ett mål, att springa under 2 timmar. Det klarade jag inte, min sluttid stannade på 2:16:46. De första fyra km gick riktigt bra och jag njöt av folkfesten men precis innan jag skulle upp för Älvsborgsbron började hjärnan tänka det den inte får tänka – hur långt jag hade kvar. Jag såg Göta Älvbron långt borta och visste att där borta har jag sprungit 16 km, vilket kändes som en enorm sträcka för mig just då. Av de 17 kilometer som återstod av loppet tänkte jag bryta ungefär 8 gånger. Varannan kilometer tänkte jag; Ne, nu orkar jag inte längre – nu bryter jag. Jag vet inte vad som var jobbigast, att springa själva loppet eller att veta om hur långt det var kvar. Jag hade helt missat att träna psyket inför det här loppet. Dessutom hade jag tränat för lite, jag kunde inte hålla tillräckligt högt tempo för att nå min måltid.

10402542_520497004723574_7450465380675212879_n

Direkt efter målgången ville jag bara lägga mig ner och gråta. Jag var besviken på att jag inte klarade tiden jag satt upp, besviken på att jag gått vissa delar av loppet och besviken på mig själv för jag tränat för dåligt. Några dagar senare hade jag smält loppet och insåg vilken prestation jag faktiskt gjort. Att springa 21 kilometer på asfalt är en enorm prestation för mig. Det var första gången jag sprang så långt vilket i sin tur är bra. Det är lätt att klandra sig själv när man misslyckas men det gäller att hitta något positivt i det också. Under vägen till loppet har jag lärt mig en hel del om mig själv, jag vet vad jag är kapabel till och jag vet att jag kan springa långt. Jag vet nu att det krävs mer träning och att det krävs mer skadeförebyggande träning så min kropp håller under hela träningssäsongen. Jag vill inte skylla på mina skador jag dragit på mig under träningen inför loppet, det hade gått att konditionsträna ändå. Jag tänker inte skylla på något utan jag tänker ta lärdom av det här loppet och springa nästa år igen och då ska jag springa under 2 timmar. Jag vet vad som krävs för att göra det och nästa gång tänker jag stå på startlinjen starkare än någonsin.

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer