Varför ska njutning behöva straffa sig?

Allt för ofta hör, ser eller läser jag något liknande “Jag åt godis igår så nu måste jag gå ut och springa i två timmar” eller “Nu har jag varit onyttig så nu måste jag gå till gymmet två gånger idag”. Jag har säkert kläckt något liknande ett x antal gånger i mitt liv, men här säger vi stopp! Varför ska njutning behöva straffa sig? Vad vinner vi på det och hur bra mår vi av det, egentligen?

Allt för ofta hör, ser eller läser jag något liknande “Jag åt godis igår så nu måste jag gå ut och springa i två timmar” eller “Nu har jag varit onyttig så nu måste jag gå till gymmet två gånger idag”. Jag har säkert kläckt något liknande ett x antal gånger i mitt liv, men här säger vi stopp! Varför ska njutning behöva straffa sig? Vad vinner vi på det och hur bra mår vi av det, egentligen?

Först och främst tycker inte jag att träning ska vara en bestraffning. Aldrig någonsin. Träning är något vi gör för att vi mår fantastiskt bra av känslan att göra det, för att vi njuter. Vissa njuter av att persa i marklyft och andra njuter av en lång löptur. Vilken typ av träning som gör att vi mår så himla bra är förstås individuellt.

Sedan det här med att äta något gott som vi njuter av, exempelvis godis, pizza eller något annat. Om vi gör valet av att äta det, varför ska vi sedan sitta där med ångest och behöva bestraffa oss? Det är ju faktiskt en val som var och en gjorde. För att njuta den där korta stunden. Var det inte värt det? Jo, förmodligen var det det just då, men när känlsan av mätthet infinner sig, då infinner sig oftast också “ångesten” och tankar som “usch, vad tjock jag är”. Någon som känner igen sig i känslan? 

Därför tycker jag att vi nu istället tänker “Nu ska jag njuta av den här pizzan för att det är så himla gott och imorgon ska jag belöna mig själv med ett skönt träningspass”. 

Ha en grymt bra söndag!

sites/default/files/e0e9afc3e1d2e31ace7649e25e4fc20e.jpg

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer