The moment

Vi har alla haft det. Det ögonblicket. THE moment.

Det finns en tidpunkt där du fattar beslutet. Att nu måste något hända, detta kan inte fortgå. Du vet vad jag pratar om. Den där sekunden när hjärnan slår om från “Tillfreds” till “Förändring”.

För min del var det när jag träffade en av mina största idoler, Chuck D från Public Enemy. 21 juli 2011. Jag var så uppspelt. Jag tog med mitt exemplar av hans bok, hade tänkt ut vad jag skulle säga om jag mötte honom.

Vi har alla haft det. Det ögonblicket. THE moment.

Det finns en tidpunkt där du fattar beslutet. Att nu måste något hända, detta kan inte fortgå. Du vet vad jag pratar om. Den där sekunden när hjärnan slår om från “Tillfreds” till “Förändring”.

För min del var det när jag träffade en av mina största idoler, Chuck D från Public Enemy. 21 juli 2011. Jag var så uppspelt. Jag tog med mitt exemplar av hans bok, hade tänkt ut vad jag skulle säga om jag mötte honom. Jag var helt redo.
Fem minuter efter jag kom till KB i Malmö så möter jag honom, fumlar fram några ord om “kan vi ta bild?”, får personlig hälsning och autograf i boken och en liten pratstund. LYCKAN!!!
Konserten är underbar, bästa nånsin och livet är ungefär så bra det kan bli. Tills….

Tills jag tittar på bilden på datorn hemma, och inser att jag inte alls mår bra. Jag är uppe på 95 kg, en vikt tidigare helt otänkbar, endast reserverad för min betydligt tyngre storebror. Ett inspirerande ögonblick blir där och då en belastning, ett dåligt minne av att jag borde ta bättre hand om mig. Bredvid min största idol står en kille jag inte känner igen. Där och då kom uppvaknandet. Nånting måste göras.

Det tog ett tag att återhämta sig från chocken. Man tror oftast att man har koll på läget, tills man inser att det har man inte. Förklaringen till det onda knäet, deppigheten och tröttheten slog mig i ansiktet.

Från september till december 2011 tappade jag 14 kg. Jag slutade äta fet usel mat i cantinan på jobbet utan sade upp matkontot. Lunchen byttes mot som oftast yoghurt och knäckebröd. Jag köpte bra hörlurar och började springa ett par gånger i veckan (upptäckte samtidigt att jag är en löpare och att springa är min meditation). Middag åt jag som vanligt med lite mer grönt.

När december kom kunde jag inte tro det. Vågen visade på 81 kg och jag var piggare än nånsin förr. Jag hade ork och kände mig äntligen snygg. Med träning och motivation har jag lyckats hålla vikten än idag.

Vilket är ditt moment, när du insåg att något måste göras?

/Andreas

sites/default/files/MeAndChuck_2011.jpgAndreas med Chuck D, sommaren 2011.

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer