Ortorexi – när träning och hälsa blir ett tvång

Ortorexi – när träning och hälsa blir ett tvång

Du känner garanterat någon, eller så är det du själv som drabbats av mat- och träningstvång? Ångest över att du inte tränar och äter ”optimalt” – ortorexi. Jag själv, SportHälsas Content Manager, har själv en bakgrund med ortorexi och delar här en artikel jag skrev för STARK Magasin. Läs om vad ortorexi är, ta del av min och två andra drabbades upplevelser, expertuttalanden och råd hur du blir frisk.

Jag ville göra bra ifrån mig på En Svensk Klassiker: kan elitidrottare, så kan jag. Samtidigt ville jag leva upp till den uppmålade bilden av mig som flitig, framgångsrik och trendig träningsbloggare. Jag ville vara världens bästa mamma till mina fyra barn. Laga mat från grunden, skippa sockret och hitta på roliga saker. Och jag ville driva eget företag. Tjäna pengar, göra nytta, bli någon. Återhämtning fanns inte på kartan, varken hemma eller någon annanstans, vilodagar från träningen var uteslutna.

Kärleken till blodsmak, valkar och brännande muskler blev till ett gift. En drog jag var tvungen att ta dagligen för att orka med mitt liv, tillsammans med kaffe och en burk kvarg. Och för varje injektion var jag tvungen att öka dosen för att få det efterlängtade ruset av endorfiner, känna glädje och självförtroende. För en stund. Men min strävan mot positiva resultat förvandlades med smygande steg mot fixering och destruktivitet.

Ortorexi är ett hårt ord. Som får många träningsnördar att vrida på sig, påstå att det är ”ett påhitt som inte finns” eller ladda upp med ursäkter för det stora träningssuget. Och ja, träning är bra för 95 procent av utövarna, men det är de sista fem procenten vi pratar om. Skillnaden mellan ortorexi och elitidrott är hårfin, fenomenet är svårbegripligt utifrån sett. Det är väl bara att äta? Och att slappa i soffan är väl skönt? Javisst, men i pressade situationer är inte alla handlingar logiska. Yvonne Lin är hälsovetare som jobbat med ortorexi i 15 år och driver behandlingscentret Ylab i Stockholm. Hon ser en ”oroväckande ökning” av ortorektiker.

– Det finns en stor brist i de kost- och träningsråd som skola, träningsanläggningar, traditionell media, sociala medier och bloggar ger. Trender och ideal, som att leva ett asketiskt liv, blir mångas sanning istället för riktig fakta. Många i träningsindustrin trycker på hur sjuk du kan bli om du gör ”fel” i reklamen istället för att fokusera på allt positivt träning och mat kan göra för oss. Många blir rädda att misslyckas om de inte följer budskapen som pumpas ut, säger Yvonne Lin.

Och föreställningen att det bara är ”unga, veka tjejer utan koll” som får ortorexi stämmer inte heller. Det är snarare högpresterande personer med stor press på sig själva som hamnar i fällan.

– Vi möter från allt från tonåringar till 59-åringar med bakgrund inom idrott, träning och även allmänna bantare, säger Yvonne Lin.

Oftast bidrar flera orsaker till insjuknande och allvarlighetsgraden varierar. Under mitt insjuknande levde jag som en duracellkanin, uppskruvad till max, med tusen bollar i luften. Tills jag sprang in i den berömda väggen och kroppen sa ifrån.

Det fanns morgnar då det enda jag längtade efter var kvällen, då jag äntligen skulle få sova igen. Då jag var så fruktansvärt utmattad att jag knappt orkade göra frukost till barnen om jag inte druckit en kopp kaffe. Då jag knappt hörde vad barnen sa eftersom huvudet var så fullt av tankar på när, var och hur jag skulle träna och äta under dagen. Dagar då jag marginellt mäktade med det hårda träningspass jag lagt upp för mig själv, men sen var det som att all kraft var borta. Jag fick hjärtklappning av att gå i minsta lilla trappa och kunde inte fokusera på något annat än när nästa måltid skulle intas. Så makalöst bortkastat med tanke på att obalansen gjorde att min kropp inte kunde tillgodogöra sig träningen, oavsett hur mycket ”superfoods” jag åt.

På slutet, innan jag tog mod till mig att söka hjälp, var jag skör som ett asplöv, men höll ändå uppe en stolt fasad. På den tiden var min blogg ännu större (då trendotraning.se) och jag var sponsrad av Craft att utföra Klassikern. Jag ville visa upp bra tider. Därför härmade jag elitens träningsupplägg, men där ingick inte någon planering för ett nystartat eget företag, fyra barn, blogg och för lite energi in. Jag sög åt mig av alla budskap som ”train low compete high” med periodisk fasta, långpass och följde strikt min plan för varje lopp. Och det gick bra. Kvällen innan varje tävling fyllde jag på ordentligt med kolhydrater och jag fick fina tider på loppen. Jag var nöjd och stolt, jag poserade för målgångsfoton från de olika loppen och postade dem i alla sociala medier-kanaler. Men mest av allt kände jag mig trött. ”Men det kan inte bero på träningen”, tänkte jag, men den främsta orsaken var överträning: i genomsnitt två timmars hård träning om dagen i kombination med svält. Innerst inne kunde jag förstå att det var orsaken till att jag var konstant trött, att humöret pendlade och livslusten var som bortblåst. Jag förstod, men ville inte tro att det var så, och kunde framför allt inte ändra mitt beteende. Tills den dagen då jag mötte en vän.

Jag hade stressat för att hinna hämta barnen i tid, benen värkte efter morgonens intervallpass. Tvillingarna var små då, åkte dubbelvagn och slogs som vanligt om småsaker däri. Hugo och Hampus hoppade upp och ner i diket och själv ville jag bara hem, småsur och irriterad över det onödiga tjafset i vagnen. Den gången lyckades jag tygla ett vredesutbrott, men jag antar att mina svarta ringar under ögonen och markerade käkben i det vanligtvis runda ansiktet avslöjade mig när jag mötte en vän längs vägen.

– Du ser inte frisk ut, Anna! Du borde söka hjälp.

Min vän är idrottslärare och stöter ofta på ungdomar med ätstörningar. Säker på sin sak vågade hon därför sätta ord på det jag anat, men egentligen inte ville förstå.

– Du har blivit så smal Anna. Du är värd att må bra och det finns bra hjälp.

Hon kramade om mig och all luft gick ur mig. Mitt hjärta började slå hårdare och fasaden brast. Tårarna gick inte att hålla tillbaka, trots att jag kämpade för att inte göra barnen oroliga.

Sa hon något dumt, undrade Hampus och jag harklade fram ”mamma mår inte så bra idag…”. Jag minns att jag i den stunden önskade att jag kunde gå hem ensam och snorgråta hela kvällen. Av lättnad.

Kampen mot mig själv var över, istället började en lång kamp MED mig själv. Hornen växte fram med samma överlevnadsinstinkt som i klungan på Vätternrundan. Jag fastnade för en klinik dit jag åkte dagligen i tre månader för att äta fyra måltider och vila i ett varmt rum. Under den tiden fick jag inte träna eller motionera mer än att gå till och från tunnelbanan, hämta barnen och utföra små ärenden på nära håll. Förstå vilken tortyr för någon som precis gjort Klassikern och vant sig vill höga endorfinpåslag från långpassen. Att istället ligga och sitta hela dagarna och äta exakta mått av falukorv med stuvade makaroner. Men värst av allt var skam- och skuldkänslorna. Det var extremt tufft att gå från högpresterande till svag och sårbar. Att fråntas något så fundamentalt som att själv bestämma vad, när och hur mycket jag ska äta eller röra på kroppen. Att jag som haft träningen som identitet i decennier plötsligt bara för promenera till tunnelbanan.

Så här i efterhand vet jag att behandlingsmetoden var helt fel för mig. Att strypa all träning för en ortorektiker är för radikalt och ger extrem ångest. Istället hade jag behövt få hjälp av en terapeut, och att trappa upp träningen till en personligt lagom nivå. Men samtidigt som kroppsvikten ökade fick jag tillbaka livsgnistan och energin. Med hjälp av en förtroendeingivande PT återintroducerades träningen som nu blev stärkande istället för nedbrytande. Jag fick upp ögonen för vad som betydde något på riktigt. Inte bara träning, utan att livet faktiskt har så jädrans mycket mer att erbjuda. Det var som om smog framför näthinnan lättat och en ny vacker värd full av livslust, lätthet och kärlek öppnade sig.

Även Lisa Jisei är ett exempel på en person som ställt höga krav på sig själv, som alltid velat prestera så bra som möjligt, helst lite till. Lisa konstaterar att hon dessutom har missbrukarpersonlighet.

– Jag har svårt att balansera livet och gör gärna för mycket. Ätstörningarna har varit ett sätt att straffa mig när jag inte presterat tillräckligt bra, det har varit ett sätt att kontrollera mitt liv och ett sätt att komma ifrån press utifrån. Blir man sjuk blir kraven utifrån inte lika svåra att hantera.

Lisa Jisei berättar att de värsta perioderna gick ut på mat och träning. Livets mål och mening var att planera dagen för att kunna träna maximalt. Som mest tränade Lisa dygnets alla vakna timmar med frukt och koffein som enda bränsle.

– Oftast sprang jag någon timme innan min man vaknade, väntade tills han gått till jobbet och sen sprang jag till gymmet. Där tränade jag två timmar, sprang vidare till ett annat gym och körde två timmar till. Sen sprang jag till dansskolan där jag arbetade och tränade lite i en danssal tills mina klasser började. Sen undervisade jag i disco, fys och core fram till 21 ungefär, sen sprang jag hem.

För Hampus Widén började de ohälsosamma mönstren i tidig ålder. Hampus var förhållandevis rund som barn, men i andra året på gymnasiet bestämde han sig för en förändring. På bara tre månader gick han ner 17 kilo, från kraftigt överviktig till smal.

– Sedan dess har jag varit mer eller mindre ätstörd. Nästa gång jag tappade fotfästet var för några år sedan när jag tävlade i kampsport. Jag märkte att det var gynnsamt för mig att byta viktklasser nedåt. Inte nog med att jag började vinna matcher så började jag älska min egen spegelbild. Och mycket vill ha mer. Jag tränade allt hårdare och kunde inte ens gå i trappor till slut utan att få ont i benen.

Hampus Widén berättar att han åt allt mindre, blev svagare och tränade sämre. Ändå försökte han träna två eller tre pass per dag. Vid 20-snåret på kvällen åt Hampus dagens enda mål – efter en hel arbetsdag och ett träningspass. Han klarade jobbet med hjälp av PWO och extrema doser koffein.

– När jag kom hem efter arbetsveckan gick jag ner till dojon på tom mage och försökte sparra med klubbkamraterna. Vid något tillfälle svimmade jag på mattan av utmattning och min tränare fick bära mig till en soffa i lokalen. Då vägde jag under 60 kilo till mina 170 centimeter – en 30-årig man i en tolvårig pojkes kropp. Istället för att äta regelbundna måltider så hetsåt jag på nätterna. Jag vaknade vrålhungrig och åt tills jag fick ont i magen och inte kunde röra mig.

För Hampus Widén kom vändpunkten när en internetvän frågade hur han mådde. Förtvivlad och utan återvändo (eftersom Hampus visste att vännen coachade folk inom kost och träning) så berättade Hampus som det var. Snart hade han ett schema, med krav på minst en vilodag i veckan. Kostmässigt utökades hans 1200 dagliga kalorier till cirka 3000 per dygn.

– Jag hade tur. Och hade bestämt mig. Men framför allt var jag omtyckt, älskad och hade fantastiska vänner som gav hjälp och inspiration. Martin, som hjälpte mig, skickade chattmeddelanden varje morgon: ”du klarar av att äta den här dagen också”. I och med att jag började äta ordentligt så blev också träningen rolig igen. Jag blev starkare och såg utvecklingen. Dessutom har jag alltid älskat mat – så det var en befrielse att äntligen kunna äta igen.

För Lisa Jisei krävdes det en kollaps på en danstävling. Efteråt vände hon sig till en PT i hopp om ett träningsprogram för att bli återställd, men där fick hon istället en hård dom: total vila.

– Jag blev avstängd från mitt arbete som danslärare och sjukskriven. Det var en vändpunkt som fick mig att söka vård. Jag kom in på en behandling och påbörjade en väg framåt.

Men det var ingen rak väg. Efter ett juluppehåll under behandlingen fick Lisa ett återfall.

– Jag levde i hoppet om att få komma tillbaka till mitt jobb om jag skötte mig, men så fort jag skulle stå på egna ben trillade jag dit och blev riktigt dålig igen. Jag blev påkommen och var inte längre välkommen tillbaka till dansskolan som jag hoppats och slitit för. Då svartnade allt och jag stack ut för att springa tills jag inte kunde stå upp.

Till slut hittades Lisa Jisei i ett dike och kördes till psykakuten. En tuff resa tillbaka påbörjades.

– Det handlade om att äga processen att bli frisk. Att inte bli tvingad att äta utan att göra det av egen vilja och motivation. Det handlade om att förstå vad varje livsmedel hade för inverkan på mig och varför jag behövde det, säger hon och fortsätter:

– Det som var avgörande för mig var att jag själv fick vara med och påverka vilka steg jag skulle ta framåt, exempelvis vad nästa sak jag skulle lägga till min kost skulle vara. Dessutom hade jag stort förtroende för mina behandlare som kunde mer än mig om kost och träning. 
De lärde mig att min problematik egentligen inte handlar om mat och träning, utan att jag flyr dit när det är något annat jag känner som jag inte kan hantera. Så när jag börjar tänka att jag är tjock behöver jag backa och fundera på vad det egentligen är jag känner.

Av egen erfarenhet vet jag att det är svårt att bryta den onda cirkeln, det som en frisk person anser självklart. Därför är det så otroligt viktigt att informera om psykisk ohälsa såsom ortorexi, för att fler ska bli sedda och fler ska våga söka hjälp. Det är anledningen till att jag berättar min historia. Efter tillfrisknandet blev jag formad och stärkt, något jag vill att fler ska få uppleva. Att se att det finns en väg ur det destruktiva beteendet. Ett liv där du kan hoppa över träning och äta en tårtbit och fortfarande tycka det är najs. Att du som person aldrig är ”lagom”, men att du inte heller måste plåga dig igenom livet för att duga. Tvärtom. Du måste ta hand om dig, leva och njuta.

Jag vet att det jag skriver låter självklart, men också hur svårt det är när du hamnat i en ond cirkel av tvång. Därför hoppas jag att mina ord kan så ett frö hos dig som behöver det. Eller om du ser varningstecken hos någon annan som kan behöva ditt stöd. Klyschigt: men tillsammans är vi starka.

DET HÄR ÄR ORTOREXI

Det finns många som är träningsberoende, vilket är positivt om träningen balanseras upp med bra mat, återhämtning och du även har gott om energi och glädje till allt annat i livet. Där du tränar för att leva och må bra – inte ”lever för att träna och mår dåligt om du inte gör det”, det vill säga det som utmärker ortorexi.

Idag hamnar ortorexi under diagnosen ”ätstörningar utan närmare specifikation”. Att ätstörningen inte har någon egen diagnos gör att det inte finns särskilt mycket forskning och ingen statistik över hur många det är som tänjer på gränsen till det ohälsosamma. En gräns som inte riktigt går att dra. Men samtidigt en gräns som kan få förödande konsekvenser när den passeras. Har du väl hamnat i spiralen med för mycket träning i kombination med bristfällig kost och återhämtning kan det vara extremt destruktivt och svårt att ta sig därifrån.

– Skillnaden mellan ortorexi och andra ätstörningar stor. Därför bör en person med ortorexi inte behandlas med samma metod som för anorexia eller bulimi. Det kan bli helt galet, anser hälsovetaren Yvonne Lin som jobbat med ortorexi i 15 år.

Så, hur vet du om du är drabbad?

– När man inte kan äta någonting som man tror är onyttigt utan att få dåligt samvete, eller hoppa över ett träningspass utan att få dåligt samvete, då har det gått för långt, menar Yvonne Lin.

FYRA VARNINGSSIGNALER 

1. Tolerans. Blir du allt mer tolerant mot din träningsdos? Är det inte längre en utmaning att springa en mil? Tar du en sväng förbi gymmet på vägen tillbaka för ett tungt styrkepass? Att hela tiden behöva öka mängden träning för att känna sig nöjd kan vara ett tecken på ett ohälsosamt beroende.

2. Kontroll. Tycker du att det är svårt att hålla dig ifrån gymmet? Det ska inte vara några problem att lägga ifrån sig vikterna en dag och ägna sig åt något annat, var uppmärksam på om det skulle kännas omöjligt att avstå träningen en dag.

3. Tid. Undviker du dina vänner en fredagskväll för att du ska upp tidigt lördag morgon och träna? Känns det jobbigt att resa bort för att du då kommer att missa några pass? När träningen får högre prioritet än allt annat är det dags att stanna upp och ta en titt på situationen.

4. Abstinens. Blir du rastlös, irriterad, nervös och får skuldkänslor om du måste ta vara borta från träningen, till exempel på grund av sjukdom eller skada?

SÅ BLIR DU FRISK

Yvonne Lin:

Ta hjälp, kort och gott. Många försöker på egen hand gång på gång och blir allt mer missmodiga när det inte går vägen. Tyvärr gör det att vissa tror att de får leva med problemen resten av livet vilket är fel. Man kan bli helt frisk men måste gå behandling hela vägen. Fysiologisk balans, ändrat beteende och absolut viktigast; att man fått hjälp med systematiska tankefel.

Den största sannolikheten för att en behandling ska lyckas är att personen i fråga själv vill bli frisk, inte att hen ”ställer upp” för att någon annan vill att hen ska genomgå behandlingen. Men det behövs mer därtill. Man behöver också en stark vilja att bli frisk med just de metoder som kommer att användas.

Man är inte som en nykter alkoholist som måste avstå från alkohol. Självklart kan man äta och träna som motionär eller elit och vara helt frisk.

Hampus Widén:

1. Våga öppna dig och berätta för folk, generellt så är människor godhjärtade och vill hjälpa.

2. Sök gärna professionell hjälp, men välj med omsorg – du måste våga lägga ditt liv i händerna på din hjälte.

3. Var nyfiken på livet, det finns väldigt mycket spännande saker där ute att finna glädje i.

4. Ät regelbundet. Överdriv inte ätandet till en början, risken är att viktuppgången kan vara alldeles för svår att hantera.

5. Sluta väga/mäta kroppen. Ge bort alla tajta kläder.

6. Återupptäck glädjen med träningen igen. Med energi i kroppen kommer träningen gå galant.

7. Inse att du är en speciell människa med särskilda fysiska anlag och förutsättningar, jobba med dem – inte emot dem.

Lisa Jisei:

1. Var beredd på bakslag. Återfall är inget att skämmas för utan en vanlig del i behandlingen.

2. Bygg in säkerhetslinor i vardagen. Ta hjälp av anhöriga och ljug inte om hur mycket eller lite du tränar.

3. Berättar om din sjukdom för dina nära. Hur fungerar du när du mår dåligt? Vilka är signalerna och vad behöver du av mina anhöriga då?

4. Ha en kontinuerlig behandlingskontakt under lång tid (Lisa har gått regelbundet hos psykolog i tio år och kommer att fortsätta med det).

5. Bygg ett nätverk av människor som kan stötta dig i din process utan att ta den personligt.

6. Påminn dig själv om att din sjukdom inte handlar om mat, träning och ideal. Om du känner dig ”tjock och otränad” behöver du fundera på varför de här känslorna kommer.

7. Undvik målbilder som ökar prestationspressen, till exempel att vara ”perfekt hälsosam”. Du är helt okej även om du inte är bäst på något.

Anna Lissjanis:

1. Stämmer flera av kriterierna för ortorexi in på dig – ta det på allvar och stoppa inte känslorna inom dig. Berätta för någon du känner att du kan anförtro dig till.

2. Våga släppa kontrollen och ta hjälp av experter. Inse att de finns där för att du ska bli frisk, inte för att ”sätta dit” dig.

3. Vid träning: låt lusten styra och fokusera mer på känslan istället för synliga resultat. Kanske träna ihop med en vän och lägg fokus på glädje, styrka och upplevelse istället för utseende och prestation.

4. Med kosten: tänk välmående och ”kärlek till dig själv” idag och på sikt, istället för snabba resultat.

5. Lyssna på kroppen. Den är bästa guiden till balans.

6. Undvik tvång och regler kring mat och träning.

7. Sänk kraven på dig själv och inse att du duger oavsett vad du presterar. Att styrka och skönhet sitter på insidan, hur klyschigt det än låter. Detta gäller även att försöka leva i ”perfekt balans”, något som i sig kan bli en stress.

Behandlingscenter för drabbade och anhöriga

Ylab, specialinriktat på ortorexi. Här kan du både gå i behandling på kliniken eller få coaching på distans, därmed är det mer tillgängligt för dig som bor långt från Stockholm.

Frisk & Fri erbjuder hjälp i form av mejl, telefonkontakt, mentorstöd, självhjälpsgrupper och motivation att söka hjälp vid behov.

Mandometerkliniken är ett behandlingscenter med dagvård eller heldygnsvård där du får hjälp av en personlig coach, lära dig vila, normalisera ditt ätande och lyssna på mättnadssignalerna.

Capio är ett behandlingscenter med dagvård eller heldygnsvård erbjuder specialiserad behandling för dig med ätstörningar av alla olika typer.

ORTOREXI OCH MAT

Ortorektiker som till synes är normalviktiga kan vara underviktiga per definition då de ofta har en extremt låg fettprocent. Ortorektiker tränar ofta lika många timmar som elitidrottare men äter energisnålt på grund av ett begränsat val av livsmedel. Portionerna ser stora ut men innehåller lite energi mätt i kilokalorier.

FRISKT OCH SJUKT-GRÄNSEN

Förutom de fysiska faktorerna är tankegångarna den stora skillnaden mellan en frisk tränande person och ortorektikern. Medan ortorektikern tränar och väljer mat i rädsla för att något negativt ska hända, gör en frisk person sina val för att bli och må bättre. Istället för att sträva efter positiva resultat i form av förbättringar av styrka, snabbhet, hälsa eller vad personen har för mål, väljer en ortorektiker sina handlingar av ångest, rädsla eller för att straffa sig själv. Allt är svart eller vitt, och ju längre tiden går, allt mer svart.

Skillnaden kan vara hårfin och många gånger pendlar vårt beteende mycket beroende på dagsform, men det skadliga är tiden. Att leva med extremt hård träning och strikt kost under en för lång tid är det som kan leda till ortorexi.

Text ur STARK Magasin av Anna Lissjanis, Content Manager

No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.