Om vi såg på utbrändhet som ett symptom och lagade samhället så kanske vi slapp se så många falla ihop i utmattningssyndrom. Det skriver PT:n Camilla Johansson i ett blogginlägg. Hon läser till mental tränare och är även coach och kostrådgivare.
Jag vet inte med dig men jag känner att det har lagts fram bevis nog för att en förändring måste ske. Saker och ting är fantastiska i Sverige, det är de verkligen. Vi har skola, sjukvård, möjligheter till hobbys och är fria som fåglar. Det är fantastiskt! Alla dessa möjligheter som lagts framför oss och som vi gärna vältrar oss i. Det är inte fel på Sverige, det är inte fel på klimatet och det är framför allt inte fel på människorna.
Det är välfärdstänket det är fel på idag och det är ett tecken på att huvudet inte följt med i utvecklingen. Vi ser det gång på gång läggas ut framför våra fötter och ändå är det så svårt att få till en förändring.
Hur många procent av våra barn har problem i skolan? Förklaring = ”Det är barnen som har en problematik, det är de som måste förändra sig”.
Hur många procent blir inte utbrända per år? Förklaring = ”Det är för prestationsinriktade människor som går i väggen, det är deras egna fel”.
Låt mig bokstavera vad jag tycker om de förklaringarna: B U L L S H I T.
Detta är ett symptom på att vi måste förändra vårt samhällstänk, ingenting annat. Självklart kommer nya tidens människa att bli sjuk av att leva enbart enligt de tidigare generationens reglemente.
Självklart kommer nya tidens barn att ha problem i skolan när läroplanen inte hängt med i utvecklingen. Kanske (jag väcker bara en tankegång) är dagens barn alldeles för stressade för att sitta still i skolbänken 6 timmar om dagen? Vad skulle hända om vi i läroplanen stack in lite mindfulness, lite intressantare kunskap om välmående och kommunikation på en annan nivå. Tänk om barnen fick höra att de var bäst som de är i stället för att de är ett problem? Vad skulle hända?
Tänk om de utbrända vuxna, tillsammans med sin diagnos fick en riktigt strategisk handlingsplan i vad man ska göra för att komma tillbaka till livet. Inte bara en sjukskrivning, en axelryckning och en broschyr om utmattningssymptom. I den där broschyren där det står det att fysisk aktivitet kan bidra till förbättrad hälsa och att meditation är en bra hjälp. Jag har än idag inte mött en enda utbränd människa som direkt efter sin diagnos orkar strukturera upp en förbättringsplan själv. Knappt orkar hen ta på sig kläder, hur ska hen själv orka knåpa ihop en plan? De behöver en trygg famn just då, där i sin förtvivlan. En hjälp på riktigt.
Ett samarbete mellan sjuk- och friskvård hade i dessa fall varit en succé, det tror jag stenhårt på och varför inte en generösare hjälp till de som är på väg att hamna fel eller hamnat fel? Det finns ju så mycket möjligheter.
Är Sverige trött?
Text: Camilla Johansson.
Läs fler inlägg av henne här.