It all starts with why…

Det börjar med Varför. Varför vill jag åstadkomma, göra, önskar jag mig etc. Detta varför det är verkligen ett nyckelbegrepp i all slags förändring. Man behöver vara motiverad för en förändring. Det håller nog de flesta med om verkar rimligt. Dock en minst lika viktig fråga är, hur pass motiverad. Hur lång inlärningssträcka unnar man sig? Och förväxlar man kanske pröva och försöka med att upprepa något som redan visat sig inte fungera? Jag har försökt. Jag har gjort etc. Har man eller tror man? 

Det börjar med Varför. Varför vill jag åstadkomma, göra, önskar jag mig etc. Detta varför det är verkligen ett nyckelbegrepp i all slags förändring. Man behöver vara motiverad för en förändring. Det håller nog de flesta med om verkar rimligt. Dock en minst lika viktig fråga är, hur pass motiverad. Hur lång inlärningssträcka unnar man sig? Och förväxlar man kanske pröva och försöka med att upprepa något som redan visat sig inte fungera? Jag har försökt. Jag har gjort etc. Har man eller tror man? 

Jag arbetar till vardags med att hjälpa människor att förändras. Att kunna bygga upp nya och mer tillfredsställande, mer framgångsrika sätt att agera och vara både mot sig själv och andra. Förändringar kan gälla många olika områden.

Här sätts motivationen så på prov. Är den stark nog? Tror man att det är möjligt? 

Igår mötte jag ett par som verkligen hade svårt  både klara att öppna sig för varandra, att visa hur de kände och vad de önskade, och att orka lyssna på varandra. Sååå mycket lättare att liksom bara smälla av, att se det som att den andra/e gjorde fel gentemot ens – oftast dolda – önskan och bli sur och besviken.Han/hon bryr sig inte. Anklagelser och försvar, anklagelser och försvar, och man kom ingenstans. Hur borde de göra istället?

Bl a utveckla sin förmåga att orka vara kvar i sina känslor utan att agera på dem. Bara liksom vara i kontakt med dem. Iaktta och reflektera över, vad känner jag och varför.

Tror man på sina egna förklaringar och påhitt och tar dem för sanningen, så är vi liksom utlämnade till det som är, och kan inte så mycket göra mer än reagera. Förstår vi, att vi blir besvikna gentemot en bild vi oftast skapat själva, av hur vi tycker att det borde vara, så får vi helt andra utgångspunkter för förändring. Om jag har hittat på förklaringarna själv, och dessutom igen utan att ha så mycket grund att stå på i tolkningarna mer än, så tror jag att det är, så blir mycket annorlunda, när vi får lite fler infallsvinklar. Bilderna kan justeras och känslorna blir annorlunda beroende av, hur vi tolkar och tror, att saker och ting hänger samman. 

Ens partner kanske inte ens vet om, vad det är man önskar sig. Man kanske har sagt men inte så tydligt, så den andre förstått. Men man tror. Man förklarar för sig själv, hur det blir som det blir. Du vill inte, du tycker inte om mig, du är bara ute efter att bråka. Du kanske tycker mer om någon annan etc. För det är enklast att tro, tro sig själv och sina påhitt. Och som vi tror, så reagerar vi, så känner vi. I botten på varje känsla ligger en tanke, som generar våra känslor. Det är hisnande när vi förstår detta. Det är till den botten – ens tankestrukturer – som vi behöver komma för att kunna förändras.

Hur motiverade var just detta par jag mötte till förändring? Ja ingångskänsla var ganska resignerad och hopplös. Detta kommer aldrig att gå för den ene resp den andra ville inte. Hm var det sant? Nej, båda tyckte egentligen om varandra men de bara bråkade och de litade inte på varandras kärlek. Skulle jag kunna förändra förståelse av hur bekymren hängde ihop? Skulle jag kunna genom att dela med mig av tankar om förändring, kunna öka deras lust att klara att förändras? Skulle jag kunna göra dem hungriga på att lyckas? 

Vi pratade bl a om hur viktigt var det för var och en av dem, att de lyckades? Kanske tänkte de inom sig, det finns egentligen 1000 andra, så det är väl bara att lämna om det inte fungerar? Varför stanna kvar och harva? I evigheter. Ja, så kom vi in på inlärnings/förändringshastighet. Hur angeläget var det att verkligen få relationen att fungera? Hur länge var de villiga att försöka, och försöka med vad? De hade försökt, men det tog inte så lång tid att se och veta, sättet som de övade på skulle aldrig rätta till bekymren. De trodde, att de gjorde rätt, men det gjorde de inte. De gjorde i själva verket något, som bara genererade mer bekymmer. Å tusan – detta är komplicerat och så otroligt spännande. 

Hur viktigt var det att de lyckades? Hur många mer misslyckande orkade de med? Det avgör angelägenhetsgraden och hur villig man är att lära sig. Att ge upp sin inte fungerande strategi och söka nya pusselbitar i kunskapspusslet.

Att kommunicera brukar jag säga är en konst. Den kan inte äga rum, när som helst eller var som helst.  Båda partera behöver vara överens om både tid och plats.

Dessutom vilken otrolig hjälp framåt, om man kan förklara för sin partner, vad önskar man uppnå med samtalet. Vilken är avsikten.

Att dessutom veta om, att man inte skall prata om, vad den andra gör eller inte gör, utan vad man själv förstått utifrån sina känslor, att man har på sin önskelista och bland sina förväntningar. Att våga visa vem man är. Att våga vara naken och sårbar och ha tillit till att den andre vill. Vilken otrolig hit det är. 

Ja, det gick att göra detta par lite nyfikna på att öva på nya sätt, och lära sig mer av sånt de ännu inte kunde. Jag tror t o m att de gick härifrån lite entusiastiska. Då känns det så bra att vara psykolog och relationsspecialist. 


No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.